21 juli 2015

Mycket vatten har runnit under bron sedan sist. Inte mycket rent vatten dock, för att vara filosofisk.
Våldet har fortsatt, både från fadern och från myndigheterna. Socialtjänsten har nu valt att ta förövarens parti, något som inte är särskilt vanligt i Sverige idag. Inför kommande vårdnadstvist har jag noll att säga till om. Sitt still i båten och håll käften. Det är så det är. Vad barnen tycker och hur barnen mår spelar mindre roll.
Socialtjänsten har valt att skriva i sin utredning att "anmälningarna måste upphöra!". Vore det inte lämpligare att skriva att ANLEDNINGEN till anmälningarna måste upphöra? Men de vill ha så lite som möjligt att göra, det vill inte ta tag i problem med tång ens. Och NÄR de väl gör det, så gör de det oftast rejält. Genom att omhänderta barn. Svart eller vitt - det är så det tänker och agerar.

Hur den kommande tvisten än slutar, så kommer jag aldrig ge upp. Socialtjänsten kommer att granskas i dessa utredningar de gjort gällande mina barn. Om det så är det sista jag gör här i livet. En myndighet som är till för att skydda gör precis tvärtom! Den som ljuger bäst når störst framgång. Hos socialtjänsten. Har de någon utbildning i psykopati? I våld i nära relation? Hur en förövare fungerar? Att det inte syns utanpå?
De valde att skicka hem en familjebehandlare till fadern, för att observera hans samspel med barnen. Familjebehandlaren skrev en avhandling som tagen ur musikalen "Sound of Music". Han är årets pappa! Helt klart! Till mig hann han aldrig komma, familjebehandlaren. Enligt socialtjänsten för att jag tackat nej till insatsen, enligt den mejlkorrespondens jag har tillgänglig, pga tidsbrist. Men det som låter bäst för dem själva skrivs ner i utredningen. Större inkompetens har jag sällan skådat. Av myndighetspersoner, skandal!

Nu till det jag egentligen ville blogga om, mina känslor. Inatt kom en mardröm på besök, återigen. Han ville inte låta mig vara. Förföljde mig, drog i mina kläder, ville inte gå härifrån. Drömmen kom i anslutning till ett mejl. Nu plötsligt ska barnen inte vara på fritids eftersom han har semester, då ska de vara hemma hos honom. Taktiskt att mejla och tjata nu inför tvisten. Han behöver tydligen mer bevisning....bevis för att jag nekar honom umgänge? Finns inte på kartan, kommer aldrig att hända. För det är lagen som tvingar barnen till en förövare de oftast inte vill träffa...han är arg jämt...han svär, jag är rädd för honom...osv

Heroes

Föga anade jag som tonåring, helt fascinerad av boken "Vi barn från Bahnhof Zoo" att min egen dotter skulle hamna där. Förutom boken och filmen så är låten fantastisk, texten likaså.

Idag, när jag åkte ut från området, kom han. Vi möttes på vägen, han var tvungen att stanna för mig pga väjningsplikten. Jag åkte sakta förbi, tittade rakt in i bilen, vill inte känna någon rädsla eller känna mig liten längre. Han stirrade tillbaka, med ett stort flin över hela ansiktet. Vad hade han där att göra?

Han tog det största man kan ta av någon, mitt barn. Utöver det min självkänsla, självaktning och de andra barnens uppväxt. Jag vet inte mer hur man kan beskriva det med ord, detta otänkbara, det man skriver skräckfilm om. Ibland tar fantasin överhanden och jag kan känna mig lycklig igen. Det hände...för ett par dagar sedan. Jag har levt på detta, flugit på små moln, förträngt verkligheten. Fallet är desto högre när man landar sen. Idag har tårarna inte kunnat sluta rinna...

2014

Året är en nystart för mig. Jag har bestämt mig för att gå vidare, no matter what! Min dotter kan jag aldrig glömma, minnena gällande våldet är svåra att förtränga. Men jag ska gå rakryggad resten av mitt liv. Det var inte mitt fel!
Nog gjorde jag många fel, men måste förlåta mig själv för att kunna leva. Något jag med framgång försöker med.
Bakslag lär komma, och ett kom inatt.
Drömmen där han tar tag i mig, skräcken som sköljer över mig, kniven vars blad glänser i hans hand. Den där känslan av vanmakt och skräck som aldrig försvinner...den lär förfölja mig resten av mitt liv, på ett eller annat sätt. Men det var bara en dröm, den här gången. Och den kommer aldrig mer att förverkligas.

Glömde ett inlägg...

något som likt allt annat försvinner i den hysteri jag befinner mig i. Han var hemma hos mig. I min trygga vrå, som inte är trygg längre. Han passade på. När jag inte var hemma. Min bil stod inte på sin sedvanliga plats, men ljuset lös i fönstret, alltså någon hemma...
Barnet öppnade dörren, varför inte? De lever inte i skräck, inte ännu, inte lika påtagligt som jag.
- Mamma, jag såg inte vem det var...förlåt...  när jag frågade varför. Barnen, de som blir lidande. Men det bryr sig ingen om, ingen utom jag. För det är mina barn. Mina barn som far illa när deras pappa återigen går över gränsen. Så beräknande, så kall.
- Jag skulle bara lämna över läxböcker som överenskommet. Skriver han i sitt sms. Precis som om han inte visste. Allt för att jag inte ska få rätt. Allt för att dölja det hot han utsatte mig för.
Socialtjänsten har rekommenderat oss att inte träffas. Överlämningar har skett NEDANFÖR min trappa. Han har klagat i utredningen på att han inte har tillträde till min bostad. Han har tidigare FÖRKLARAT varför han kikat i min brevlåda, men hur lyder denna förklaring? Att knappt två månader innan huvudförhandling låta sina barn släppa in honom hos mig?
Blir barnen drabbade? Ja. De får numera aldrig vara ensamma hemma. Stora flickan som så fint gått till och från skolan själv. Hon får inte längre. För att pappa var och hälsade på...kan låta som om det var mig det var fel på, om man inte visste bättre.
Dvs att han nästan slagit ihjäl mig, gång på gång, med barnen närvarande i vårt hem, under de senaste 10 åren. Men...det är ju bara ord mot ord, såsom familjerätten så fint beskriver det i sin utredning....

Flytt

Nu närmar sig vår flytt med stormsteg. Jag vill ändå hoppas att jag gett lägenheten vi bott i en form av själ. Paret som bodde här innan var tydligen långt ifrån älskvärda och jag upplevde kvinnan i familjen som en mycket osympatisk människa, en psykopat utan den fingerfärdighet som krävs för att förbli dold, såsom min exman blivit.
Nu flyttar vi, tvärs över gården, mot vår vilja. Något som exmaken men även familjerätten hade sina synpunkter på, vårt boende. Nu flyttar vi till större. Nu borde de bli nöjda.
Men det handlar inte om det. Det handlar om makt. Om att få bestämma, regera. Det handlar om en kamp mot mig, lilla mig.
Han måste åt mig till varje pris. För att själv kunna överleva. Hur har det blivit så? Hur kan han inte redan vara nöjd? Efter år av misshandel av mig, min avlidna dotter och nu även sina egna barn, ska det aldrig ta slut? Hur länge ska dessa individer få härja? Varför säger inte samhället ifrån? Varför måste vi förgöras till varje pris? Hans hat mot mig speglar troligen hans hat mot alla, världen. Han ser svart eller vitt. Nu är jag svart. Jag är Hans uteblivna barndom. Jag är Hans uteblivna kärlek från sina föräldrar. Jag är Hans motståndare. Men blir han verkligen lyckligare sen?
Han har ju redan vunnit...han dödade mitt barn. Ett barn som avskydde honom som pesten. Efter allt han utsatt henne för. Nu är det min tur. Blir han aldrig nöjd?
Hans egna barn, går en mycket osäker framtid tillmötes. Fylld av utebliven självkänsla, kärlek, omtanke och med en massa kränkningar runt hörnet. De barnen är samhällets framtid. Om de kommer så långt. Det gjorde aldrig min dotter...

Andra julen...

närmar sig som fri. Inte lika förvirrad, vilsen men fortfarande ensam...ensam i mitt vemod, min sorg, min kamp för vård till barnen, min kamp mot Ondskan. Kommer jag vara ensam för alltid? Jag måste vara ärlig mot mig själv och tro det. För ingen annan kan känna det jag känner, ingen annan kan sörja mitt barn såsom jag. Ingen annan kan känna den skulden jag känner. Ingen annan kan känna den vanmakt jag känner. Ingen annan är jag.

Den psykiska misshandeln...

...den fortsätter. Han basunerar ut för andra gången sedan februari, då han i ren desperation (eller beräknande cynism!) skaffade Facebook, ut en saknad efter sin styvdotter. Detta är vidrigt och min undran är om det är någon att plåga han saknar...?
När man ser min dotter cd-skiva efter cd-skiva beskriva det våld och de hot han utförde mot henne finns där inget tvivel. Han ÄR en psykopat - en riktig överjävlig sådan....
Jag ska skaka av mig det äckel jag känner av hans facebook-sida, som enbart består i att framstå som en helt annan individ än vad han i realiteten är. Jag inte ens benämna honom människa längre...